Ju Jutsu? vad är det och varför tränades det?
Redan i de tidigaste japanska skrifterna Kojiki och Nihon shoki finns referenser till obeväpnad kamp och i andra, uråldriga dokument finns bilder som illustrerar Sumo/ sumai ritualer. Termen ju-jutsu m.fl började användas under Muromachi perioden vilket man har kunnat utläsa från skriftrullar (densho) som författats av föreståndare för olika ryu-ha.
Många kanske ser jujutsu som endast användande av tekniker för obeväpnad kamp, men i många system finns strategier för att möta beväpnade motståndare likväl som att man själv är beväpnad med olika verktyg. Ju Jutsu har också använts som benämning för kamp inomhus med de vanligaste av krigarens vapen.
Andra termer för ju jutsu kan enligt olika ryu vara t.ex: yoroi kumiuchi; katchu bujutsu; suhada bujutsu; kempo hakuda; hade; shubaku; tode; torite; koshi no mawari; yawara.
Jämfört med kinesiska kampsystem lägger de japanska systemen vanligtvis mer fokus på kast- led-, fasthållnings- och strypningstekniker. Slag och sparktekniker är vanligtvis av sekundär betydelse till skillnad från många kinesiska system som sagt. Det finns flera anledningar till varför det ser ut på detta vis. Under sengoku jidai tiden utkämpades slag vanligtvis på slagfält med krigare iklädda rustning. Det säger sig självt att slag och sparktekniker inte var de effektivaste sätten att angripa en kombattant med under de förhållandena.
Tekniker för obeväpnad närkamp var dock oumbärliga för Shogunatets “poliser” eller för krigare när de själva inte hade möjlighet att dra sitt eget vapen. Det fanns flertalet situationer när de inte fick dra sitt vapen, t.ex i en länsherres slott. Andra tillfällen när det inte ansågs brukligt att nedlåta sig till att dra sitt vapen var om, låt säga en general blev angripen av en fotsoldat. I de lägena så förväntades han kunna hantera situationen utan att behöva dra vapen.
Vad hände sen då? Efter Meiji restaurationen när så många skolor försvann?
Vi fokuserar nu på några individer vars liv skulle komma att påverka utvecklingen av de klassiska krigskonsterna till något nytt.
Jigoro Kano 1860- 1938
Akademiker som hittade sin första lärare i Fukuda Hachinosuke. Fukuda undervisade i Tenjin shinyo ryu och lade stort fokus på teknikträning och randori, vilket påverkade Kano framgent.
Kano fick ta över Fukudas densho i tenjin shinyo ryu, men fortsatte sin träning under en annan lärare i samma skola ett tag. Senare studerade han även kito ryu- en jujutsu skola vars fokus till stor del låg på nage waza och även här lade Kanos instruktör stort fokus på randori. Kano fick starta sin egen dojo allteftersom och den förlades vid ett tempel i Tokyo och man anser att det var här Kodokan dojon kom till 1882. Centralt för Kanos vision om Judo var principerna “maximal effektivitet, minimal ansträngning” samt “mjukhet överkommer hårdhet”.
Gemene mans inställning till jujutsu hade ändrats till det sämre men Kano var övertygad om att de principer han anammade kunde användas för karaktärsdanande träning som skulle kunna vara samhället till nytta i det långa loppet. Han tog bort tekniker som kunde vara direkt skadliga och lade istället sitt fokus på effektiviteten. Kano kallade sin art för Judo och lade till tecknet för “do” väg som antydde att det handlade om ett mer filosofiskt förhållningssätt till träning.
I Judoträning läggs mycket fokus på randori dvs “att ta kaos”- eller “fri övning” vilken kan se ut på en mängd olika sätt. Man tränar även kata för att visa på judons principer och för att illustrera det korrekta sättet att utföra en teknik.
Kawaishi Mikonosuke 1899-1969 var en högt rankad judo-ka som tillsammans med sin sempai Gunji Koizumi etablerade träning i judo i Oxford, Jujutsu samt judo i Paris. Kawaishi systematiserade tekniker och kata aningen annorlunda än i kodokan judon och kan därmed anses ha skapat ett eget förhållningssätt eller en egen stil.
Kenshiro Abbe 1915-1985 var den judoka som varit den yngsta någonsin att graderas till 3dan vid 16 års ålder. Han uppnådde senare graden 8dan samt en mängd grader i andra arter. Abbe var den som etablerade Aikido i England 1955 och han skapade även sitt eget system kallat Kyushindo.
Någon som fick stort inflytande på Abbes utveckling var Morihei Ueshiba, Aikidons skapare. En sägen berättar hur de möttes på ett tåg. Abbe frågar Ueshiba var han stirrar på varpå Ueshiba svarar “jag vet vem du är” och abbe svarar ödmjukt : “alla vet vem jag är, jag är Kenshiro Abbe hela Japans champion”. Ueshiba presenterar sig som Aikidons skapare, varpå Abbe menar att du ser inte ut att vara stark nog för att vara en mästare i kampkonst. Ueshiba sträckte fram sitt lillfinger och sade till Abbe: “Men du ser ju sannerligen ut att vara en stark man. Var god och bryt mitt finger”. Abbe vägrade först, men accepterade efter ett tag. Abbe tog tag i fingret och hamnade tvärt på golvet i tågvagnen immobiliserad. Det blev så att Abbe kom att bli Ueshibas elev efter detta.
Abbe kom att flytta till London där han höll en stor uppvisning på Royal Albert Hall tillsammans med andra 1955 och kom att sedermera undervisa i Aikido i en dojo i London. Träningen var hård och Abbe, som inte pratade så bra Engelska rättade till sina elevers tekniker med hjälp av en Shinai. En av hans elever berättade att Abbe sagt: “Min Engelska är inte så bra, men min shinai pratar flytande”.
Efter en bilolycka flyttade Abbe tillbaka till Japan och kom inte tillbaka till Europa.
Morihei Ueshiba 1883-1969
O Sensei (Morihei Ueshiba) skapade Aikido.
Redan som ung fick hans far honom att börja med sumoträning och simning. Under sin tid i det militära började han träna i Yagyu shingan ryu om än något sporadiskt. Han studerade även tenjin shinyo ryu under en annan instruktör än den Kano haft samt en hel del andra skolor. Det var först när han kom i kontakt med Sokaku Takeda som han fann det han sökt efter. Takeda undervisade i Daito ryu aiki ju jutsu. Ueshiba blev en hängiven elev och blev allteftersom en assisterande instruktör till Takeda.
Med tiden fick han full instruktörslicens från Takeda och började arbetet med att forma sin egen art.
Sverige
Redan i början av 1900 talet blev jujutsu uppmärksammad i Svensk press, och den person som först bedrev undervisning i japanskt självförsvar var Viking Cronholm, en svensk idrotts- och sjöman som lärt sig konsten av en brittisk officer i Sydafrika.
Judo kunde tränas i Stockholm 1948 då en fransman vid namn Jaques Rigollet anlände och höll undervisning för en mindre grupp.
Holländaren Gerhard Gosen 2 dan i Judo kom till Sverige och startade avancerad judo och jujutsu träning vilket ledde till att den förening som idag hombu dojo för Ju Shin Jutsu Ryu, Sankt Eriks budoklubb bildades 1957. Då hade klubben namnet “Svenska Judoklubben”.