George ”Jojje” Irenius, en av pionjärerna inom budoarternas framväxt i Sverige, växte upp på
Kungsholmen i Stockholms innerstad. Hans far var mejerist och körde en tid ut mjölkprodukter med
häst i staden. Jojje intresserade sig tidigt i livet för idrott med dragning åt kontaktsport såsom
boxning. En berättelse med viss verklighetsanknytning förtäljer hur Jojje i sin ungdom hamnat i en
skärmytsling med en annan man och erfor hur denne helt enkelt inte stod kvar där Jojje riktat sitt
slag, varpå han träffade med näven rätt på ett stuprör. Jojje frågade vad det var mannen hade gjort
egentligen. Mannen svarade: ”Jujutsu”. På den tiden (40-talet) fanns ingen organiserad verksamhet i
japanska kampkonster i Sverige, men Jojje sökte upp och tränade för elever till Viking Cronholm som
major Einar Thunander, Carl Marten m.fl.
I vuxen ålder hann Jojje gifta sig två gånger. Han fick ett barn i det första äktenskapet och två i det
andra med Harriet, som han träffade genom gemensamma bekanta. Han utbildade sig till
flygingenjör och arbetade sedermera på försvarets materielverk. Ungefär samtidigt som Jojje och
Harriet flyttade ihop (1956-58) så hörde han talas om att det tränades Judo på Södermalm och att
det var en holländare som höll i det hela- Gerhard Gosen. Klubben, som senare bytt namn flertalet
gånger hette ”Svenska judoklubben” och grundades 1957. Jojje blev föreningen, som idag heter ”S:t
Eriks budoklubb”, trogen under hela sitt liv.
Genom föreningens verksamhet kom han i kontakt med åtskilliga personer som intresserade sig för
inte bara judo, utan senare även karate, kendo, aikido mm, något som i den pionjäranda som rådde,
attraherade Jojjes intresse vidare. Via Svenska judoklubben och genom det nystartade judoförbundet
sände man regelbundet efter judoinstruktörer från utlandet (T.ex. Japan- Mahito Ohgo, Seiji
Morioka; Frankrike -Claude Soubrillard, Robert Marchant- (Kawaishi-judo), Masamichi Noro- Aikido
m.fl. England, Kenshiro Abbe- judo; USA, Bruce Tegner-judo) som ålades hålla i träningsläger och
träning generellt för intresserade nordbor (det nyväckta judointresset i Finland renderade i
förfrågningar från finländarna att få närvara på läger i Sverige för att främja utvecklingen i sporten).
Jojje själv höll framgent kurser i självförsvar i klubbens namn utöver den ordinarie
träningsverksamheten för t.ex. officerssällskap, poliser och andra.
Jojje fortsatte kontinuerligt sin resa inom budons värld och praktiserade förutom Ju-jutsu och Judo,
senare även Aikido, Karate, Kendo, Iaido och Ninjutsu för flertalet namnkunniga instruktörer under
åren, av vilka flertalet senare kom att uppmuntra honom i skapadet av Ju-shin-jutsu och vara honom
behjälpliga i det arbetet som mentorer. (Yoshinao Nanbu, Chojiro Tani, Robert von Sandor, Mitsusuke Harada m.fl.).
Judon, och senare andra budoarter, organiserade sig som förbund i den svenska idrottsrörelsen och
Jojje var en del i detta som styrelsefunktionär och senare verkade han dessutom som senior
instruktör. (Judoförbundet benämndes senare Budoförbundet från vilket judon bröt sig ur och på
nytt bildade ett eget förbund).
Den svenska föreningsmodellen och hur denna var demokratiskt ordnad korrelerade inte med hur
traditionella japanska stridsskolor var strukturerade i sina ledarskikt (Där var en s.k. ”Soke” i toppen
på pyramiden. Denne kan beskrivas ha haft ”copyright” och full beslutanderätt i alla skolans
förehavanden och hade ensam rätt till utnämningar osv). Meningsskiljaktigheter kom att uppstå
mellan vissa tongivande individer i de nya förbunden avseende bl.a. teknik- och
graderingsstandarder, varvid slitningar dem emellan uppstod.
Jojje drog sig undan från det som här och där blivit öppna konflikter, och han kom sedermera att
planera för att skapa en egen stil av ju-jutsu som skulle kunna tränas på ideell basis och inte i den
lukrativa ”kursform” som han själv fått erfara då han börjat sin träning. Att själv ansvara för en stilstekniska standard och organisation i övrigt betydde för Jojje att fokus kunde få ligga på den rena
träningen och inte politik eller kompromisser.
Med hjälp av flertalet personer (Nanbu, Tani, Harada m.fl.) som dels uppmanat Jojje att skapa en
egen stil, och dels bistod honom på olika sätt i processen, kom han att 1972 ha färdigställt ”Ju- shin-
jutsu-ryu”, vilken i begynnelsen tränades på Sankt Eriks budoklubb. Inte minst biståendes Jojje i
utvecklingsprocessen var hustrun Harriet som fick erfara åtskilliga uppvaknanden en del nätter då
Jojje grunnat sömnlöst på någon ny idé han behövde prova omedelbart. Då hon var närmast ”till
hands” fick hon välvilligt ta rollen som träningspartner.
Senare kom stilen att få spridning i mellersta och södra Sverige samt Gotland. Som starkt bidragande
orsak till spridningen av stilen bör nämnas verksamheten som ”Självförsvarsskolan” bedrev under
flera år. Eleverna och vännerna till Jojje- främst Karl och Ai-Lien Palmqvist, men även Alf Cromsjö och
Olle Dehlén åkte land och rike runt för att utbilda bl.a vårdpersonal i självförsvar. Dock inte i stilens
namn, men det gjorde att intresset för stilens utövande växte sig starkt och många sökte sig till de
olika klubbarna.
Stilen präglas av de erfarenheter Jojje tillgodogjort sig genom alla år av träning i japanska kamparter
och kopplat till stilen befäste han även dess filosofi för att ge den dess särart ”Shin Shin Tan Ren
Jutsu” (i betydelsen- teknik/metod för träning av kropp och sinne). En filosofi som i sin praktiska
tillämpning kan kopplas samman med mottot för Sankt Eriks budoklubb- ”Välbefinnande och
vänskap”.
En professionell bana inom förmedlandet av kampkonsten, såsom den som bedrevs i
Självförsvarsskolans regi, valde Jojje bort, trots att han hade möjlighet till det. Kanske då han som
person var sådan att han inte ville framhäva sig själv och ”stå i rampljuset”.
Jojje ansågs av många vara begåvad med en naturlig fallenhet och förståelse för de arter han
praktiserade, och likväl begåvad med en intuitiv förmåga djupare än hos gemene man. Detta
kombinerat med sitt sinne för pedagogik och förmåga att förklara tekniker och kroppens mekanismer
ur fysikens perspektiv gjorde honom enligt många till en, inom budovärlden, unik lärare. Kring Jojje
fanns en aura av mental spänst, en närvaro som trots hans ödmjuka framtoning fyllde upp de rum
han äntrade, vilket fick hans elever att ge allt ifråga om den fysiska och mentala kapacitet de kunde
uppbåda.